Lång erfarenhet av vårdarbete
"Rötterna för ORTON Invalidstiftelsen ligger djupt i den finska jordmånen." Den äldre generationen minns säkert hur Ella Eronen deklamerade "Vårt land" i samband med bandylandskampen i Stockholm år 1940 och den stämning som man då upplevde. Få vet däremot att den insamling som arrangerades i samband med denna händelse gav nästa 8 miljoner dåtida mark i medel som användes för att grunda Invalidstiftelsen.
Insamlingen är en talande symbol för de förhållanden och stämningar som rådde i Finland under de svåra tiderna som följde vinterkriget, då Invalidstiftelsen fick sin början. Man måste minnas att det nuvarande offentliga sjukhussystemet har skapats långt senare. Också i det arbetet har Invalidstiftelsen medverkat aktivt och oförtrutet.
Lång erfarenhet syns i dagens vård
Ett gott samarbete uppstod strax inom alla yrkesgrupper som arbetade vid Invalidstiftelsen. Redan tidigt jobbade man i team, t.ex. i frågor om yrkesvägledning och andra frågor som gällde patientens framtid. En av de centrala personerna var professor Fabian Langenskiöld som lämnat spår av sitt arbete än i dagens Invalidstiftelse och bland ortopeder i Finland. Sida vid sida med honom arbetade översköterskan Anne-Marie Baumgartner som skapade hållbara grunder för modernt ortopediskt vårdarbete. Principerna för vårdarbetet är empati och respekt i förhållandet till patienterna och personalen men samtidigt ett handlingssätt som beaktar de verkliga omständigheterna.
Fabian Langenskiöld omfattade principen om rehabilitering av hela personen. Först åtgärdas sjukdomen eller skadan med ortopediska medel. Sedan minimeras skadan med hjälp av proteser och andra hjälpmedel. Slutligen rehabiliteras individen med hjälp av skolning och utbildning på ett sätt som gör personen till en socialt och professionellt duglig individ. Samma princip har omfattats av WHO men detta har skett långt senare.
Professor Fabian Langenskiöld var central för stiftelsens utveckling. Han arbetade som chefläkare för sjukhuset under åren 1943–1956.
Hälsokontrollen under landskapsresor
Sedermera började patienter inbjudas till sjukhuset för operation eller anpassning av hjälpmedel. De äldre patienterna har ett rikt förråd av anekdoter från sådana resor. Detta skedde alltså långt innan den modena bilklinikverksamheten uppstod. Inget under att sjukhuset ORTON har många vänner runtom i Finland.
Forskning ger nya vårdmetoder
Redan tidigt under Invalidstiftelsens historia lade man vikt vid forskning. De första vetenskapliga artiklarna och avhandlingarna publicerades redan på 1940-talet och i början av 1950-talet då forskningen fick ett kraftigt uppsving.
Banbrytande behandlingsmetoder blir praxis
Invalidstiftelsen har alltid gått i bräschen för utvecklingen. Docent Castor Lindqvist införde neurofysiologiska undersökningar redan på 1950-talet, då en EMG-apparat anskaffades. Resultaten av dessa undersökningar och sjukjournalerna finns på mikrofilm i sjukhusets arkiv. På den tiden var höftledsluxationer, i brist på 
tidigdiagnostik, bland barn mycket vanliga i Finland. Traktionsbehandling infördes för att förbättra behandlingen, vilket ledde till en dramatisk förbättring av behandlingsresultaten. Idag då tidigdiagnostiken effektiverats har höftledsluxation hos barn blivit en raritet.
Invalidstiftelsen var också det första sjukhuset som införde skoliosoperationer i Finland. Professor Lars-Erik Laurent var pionjär bland dem som undersökte och behandlade kotförskjutningar och han är fortfarande internationellt erkänd som banbrytande inom detta område. Den forskningsgrupp som uppstått efter Laurent inom Invalidstiftelsen har också nått internationell berömmelse för sina resultat. Docent Veijo Ritsiläs undersökningar på benhinnan har lett till kliniska tillämpningar inom den ortopediska kirurgin. Det verkar som om detta forskningsområde kommer att bibehålla sin roll också framöver, då det gäller operativ behandling av patienter.
Professor Anders Langenskiöld var en unik forskare och kliniker av internationella mått, och spår av hans händers verk syns i de flesta nydaningar och vårdstrategier som uppkommit också senare. Betydelsen av hans forskningsarbete har egentligen nått alla sektorer inom den ortopediska kirurgin och rehabiliteringen, men mest centralt för honom var ett brinnande intresse för forskningen av hur benvävnaden växer och formas i kroppen och hur man bäst förhindrar uppkomsten av störningar i människans tillväxt. Det kanske viktigaste resultatet av denna forskning var utvecklingen av en ny, internationellt vedertagen och välkänd operativ metod för behandling av partiell slutning av epifyser. Vid utvecklingen av operationsmetoden utförde författaren till denna artikel det grundläggande experimentella arbetet.
Ledproteskirurgin förfinas
Själv började jag arbeta med artroskopiska metoder av knäleden vid Invalidstiftelsen år 1976. Det väcktes misstankar om huruvida det verkligen fanns resurser för dylik elitkirurgi. Trots detta blev metoden snabbt mycket populär. I dag är den artroskopiska kirurgin det vanligaste operativa ingreppet i Finland. Den enhet i vårt sjukhus som fungerar inom detta område leds idag av dr Jerker Sandelin. Jag införde också behandlingen av längddifferenser av extremiteterna år 1977 genom att använda en då ny teknik för förlängning av extremiteter. I dag är också denna teknik fullt etablerad inom den ortopediska kirurgin. Metoden finns också experimentellt belagd.
Modern CAOS-kirurgi, d.v.s. datorassisterad kirurgi har under fem år intagit en etablerad position som ett led i trygg ryggkirurgi. Verksamheten har letts av docent Dietrich Schlenzka. Det förefaller sannolikt att också allmänheten kommer att kräva att få generell tillgång till vårdformer av detta slag. Också den övriga ryggkirurgin, som för vuxna patienters del under senaste tid letts av docent Mikko Poussa, har utvecklats, delvis som en följd av utvecklingen av moderna diagnostiska undersökningsmetoder. Den radiologiska enheten inom sjukhuset leds av docent Kaj Tallroth som aktsamt följt den väg som utstakats av docent Walter Edgren.
En tillbakablick på Invalidstiftelsen 60-åriga historia visar kontinuitet. Man kan skönja en kultur som förankrats i verksamheten och vars fortlevnad bland nya generationer av sakkunniga inom hälsovården garanterar att pionjärårens "verkliga underhållsanda" övergått till ett servicesystem för rehabilitering av nya generationer. Det är egentligen fråga om samma sak och utveckling ligger på vårt ansvar.
Skrivet av docent Kalevi Österman